Ayla kan inte planera sitt liv – för Sverige vågar inte ge besked
Jag har läst att Migrationsverket tillfälligt har stoppat utvisningar till Iran. Många reagerar med lättnad. Det är lätt att förstå varför. När ett land präglas av förtryck, våld och brutal repression borde det vara självklart att människor inte skickas tillbaka.
Men jag känner inte glädjen och är fortfarande orolig för Ayla !
För vad innebär egentligen ett tillfälligt stopp? Det innebär inte trygghet. Det innebär inte framtid. Det innebär inte ett liv som går att leva.
Tillfälligt är just tillfälligt. Det kan tas bort imorgon, nästa månad eller nästa år. Den ovissheten är inte neutral. Den är destruktiv. Den äter upp människor inifrån.
Vi pratar ofta om psykisk ohälsa, om utanförskap och om misslyckad integration. Samtidigt skapar vi system där människor tvingas leva i konstant beredskap, där hela livet hålls på paus. Det är inte konstigt att det bryter ner människor. Det är nästan ofrånkomligt.
Ett tillfälligt stopp i utvisningar blir i praktiken ett tillfälligt andrum men utan mark under fötterna. Det är som att säga: vi ser att du inte kan skickas tillbaka just nu, men räkna inte med något. Det är inte humanitet. Det är uppskjuten grymhet.
Sverige har länge velat se sig självt som ett land som står upp för mänskliga rättigheter. Då måste det också märkas i praktiken. Att låta människor leva år efter år i ovisshet är inte värdigt. Det är inte rättssäkert. Och det är inte mänskligt.
Noterar också att styret i Sigtuna kommun varken har svarat på min tidigare insändare eller erbjudit stöd till Ayla. Moderaternas slogan ”alltid på invånarnas sida” verkar inte gälla alla invånare i praktiken.
Jimmy Åkesson (SD) sade i en intervju häromdagen ”Jag känner inte så mycket” när Aftonbladet visade ett klipp till honom om Ayla. Vem vet? Kanske känner politikerna som styr Sigtuna kommun samma sak?
- Leo Ahmed (V), Ordförande
Vänsterpartiet Märsta-Sigtuna
