Kommunalrådets Nyårskrönika
Då är det återigen nyårsafton. En tidpunkt som brukar få de flesta av oss att blicka både framåt och bakåt. Reflektera över det som varit och våra framtidsplaner, ett avslut och en nystart.
Vid varje given tidpunkt står vi inför nya utmaningar, både privat och ur ett samhällsperspektiv. Vem som ska ta ansvaret för att lösa de olika utmaningarna diskuteras ofta livligt. Den gemensamma nämnaren är dock ofta att någon annan ska lösa utmaningarna. Ibland är det kommunen, ibland företag och ibland staten. Konstigt nog är det sällan jag som individ som ska ta ansvar eller en grupp av individer, utanför samhällets befintliga struktur, som ska ta ansvar eller genom samarbete mellan individ och t.ex. företag.
Under min tid som ordförande för Utbildnings- och arbetsmarknadsnämnden stod jobbfrågan i fokus. Ett arbete stärker den enskilde individen, samtidigt som det är ett av de bästa sätten att motverka ett socialt utanförskap. Att ha en lön ger exempelvis möjlighet till ett hyreskontrakt, semester och en bättre hälsa. Bara för att nämna några av fördelarna.
Ett av flera projekt för att få fler i arbete var Sigtunamodellen. Där omvandlade vi försörjningsstöd och utanförskap till arbete, på riktigt. Det var ett projekt som gjordes som ett samarbete mellan kommunen, staten (Arbetsförmedlingen), det lokala näringslivet och de personer som deltog.
Problemet var att det inte fanns någon ordentlig samordning mellan alla goda krafter som fanns. Sigtunamodellen är ett tydligt exempel på hur ingen part lyckades när man försökte saker själv, men när man istället valde att jobba ihop, mot gemensamma mål, blev det omedelbart ett positivt resultat. Kommunen bidrog med sitt, och mer, det lokala näringslivet ställde upp och de som deltog tvingades anstränga sig. Alla tänkte utanför ramen och ansträngde sig, tog sin del av ansvaret.
För mig har det alltid varit viktigt att försöka hitta samarbeten övre de traditionella gränserna, ingen utmaning är för stor. Kommunens ansvar slutar inte alltid där någon annan aktörs ansvar börjar. Ofta överlappar ansvaret och det blir därför viktigt som kommun att hitta bra samarbeten med företag, organisationer och individer.
Som socialdemokrat är jag ideologiskt övertygad om att vi med gemensamma lösningar kan frigöra individen. Men jag har också med åren blivit allt mer övertygad om att jag som invånare och individ också har ett personligt ansvar. Som individ måste jag göra allt jag kan för att bli anställningsbar, kommunen kan bidra, men som individ måste man också anstränga sig. Jag kan som individ aldrig avsäga mig mitt ansvar, jag måste göra min plikt.
Jag funderar ibland på om vi socialdemokrater kanske i vissa fall har gått för långt. Det finns ett fint gammalt synsätt som präglat Socialdemokraterna under många år, plikt och rätt hänger ihop. Som invånare kan jag bara kräva min rätt om jag samtidigt gör min plikt. Det hänger ihop, man kan inte få det ena utan det andra. Som invånare kan jag bara kräva min rätt om jag gör min plikt.
2016 har varit ett bra år, med många prövningar, men också en hel del framgångar. Jag tror att 2017 har mer att erbjuda, en tid då vi, var och en av oss, tar ett större eget ansvar, själva och tillsammans med andra. Utanför det offentliga.
Jag önskar märsta.nu:s läsare ett riktigt Gott Nytt År!
- Ibrahim Khalifa (S)
Kommunstyrelsens ordförande
